Italian c1421-1457 Andrea del Castagno Location Italian c1421-1457 Andrea del Castagno Location Italian painter. He was the most influential 15th-century Florentine master, after Masaccio, of the realistic rendering of the figure and the representation of the human body as a three-dimensional solid by means of contours. By translating into the terms of painting the statues of the Florentine sculptors Nanni di Banco and Donatello, Castagno set Florentine painting on a course dominated by line (the Florentine tradition of disegno), the effect of relief and the sculptural depiction of the figure that became its distinctive trait throughout the Italian Renaissance, a trend that culminated in the art of Michelangelo.  Related Paintings of Andrea del Castagno :. | Last Supper and Stories of Christ's Passion | Madonna and Child with Saints | Giovanni Boccaccio | Spano | Farinata degli Uberti (mk08) |
Related Artists:
John Greenhill
(c. 1644 -19 May 1676) was an English portrait painter, a pupil of Peter Lely, who approached his teacher in artistic excellence, but whose life was cut short by a dissolute lifestyle. Greenhill was born at Salisbury, Somerset (now Wiltshire) around 1644, the eldest son of John Greenhill, registrar of the diocese of Salisbury, and Penelope Champneys, daughter of Richard Champneys of Orchardleigh, Somerset. His grandfather was Henry Greenhill of Steeple Ashton in Wiltshire. His father was connected through his brothers with the East India trade. Greenhill's first attempt was a portrait of his paternal uncle, James Abbott of Salisbury, whom he is said to have sketched surreptitiously, as the old man would not sit for him. About 1662 he moved to London, and became a pupil of Sir Peter Lely. His progress was rapid, and he acquired some of Lely's skill and method. He carefully studied Vandyck's portraits, and George Vertue commented that he copied so closely Vandyck's portrait of "Thomas Killigrew and his dog" that it was difficult to know which was the original. Vertue also says that his progress excited Lely's jealousy. Greenhill was at first industrious, and married early. But a taste for poetry and drama, and living in Covent Garden in the vicinity of the theatres, led him to associate with many members of the free-living theatrical world, and he fell into "irregular habits". On 19 May 1676, while returning from the "Vine Tavern" (in Holborn) in a state of intoxication, he fell into the gutter in Long Acre, and was carried to his lodgings in Lincoln's Inn Fields, where he died the same night. He was buried in St Giles in the Fields church. He left a widow and family, to whom Lely gave an annuity.
JanVermeer
1632-1675 Johannes (or Jan) Vermeer is now recognized as one of the great Dutch painters, but while he was alive he could barely make ends meet, and his artistic achievement was almost entirely ignored for 200 years after his death. Little is known about his personal life, other than he died poor and young and left behind a wife and eleven children. Vermeer is admired for his realistic style, his subtle use of color and light and his unusual and inventive brush technique, but fewer than forty of his paintings exist. His most famous works include domestic scenes such as Girl With a Peal Earring (1665) and The Music Lesson (1662-65), and tranquil landscapes such as The Little Street (1657-58) and View of Delft (1659-60). Although his actual birth and death dates are unknown, Vermeer was baptized 31 October 1632 and buried 15 December 1675... During his career he used the names Johannes van der Meer, Johannes Vermeer and Jan Vermeer... He was played by actor Colin Firth in the 2003 film Girl With A Pearl Earring, which also starred Scarlett Johansson as the girl.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.